Fick en länk skickad till mig av syrran idag. Länken är från Damernas Världs hemsida med rubriken "Dagens shoppingtips" och hur man kan piffa till sig med en trendigt plisserad kjol för ENDAST 400 kr. Kul att jag bor i landet där de görs och kan köpa "originalet" i tillverkningslandet för ENDAST 47 kr.

Så har vardagen börjat igen. I alla fall Simpans vardag. Denna onåbara person som sitter mittemot mig vid köksbordet och som nu och då bläddrar så snabbt att sidorna går sönder. Bordet skakar av hans snabba och hårda inristningar i blocken och ibland ger han ifrån sig små korta läten på kinesiska då han går igenom formlerna. En mycket nervös person med adhd skulle man kunna ta honom för i sådana här situationer. Eller bara en typisk ingenjör...

Ingenjörssläktet är ett ganska intressant släkte. De är nog de som än idag har samma beteende som deras föregångare fyrtiotalisterna har. I andra grupper känns det ändå som att de ändrats lite med tiden. Säg lärare och läkare som exempel. Nu kan du hamna hos en piercad och tatuerad sjuksköterska när du ska ta blodprov. Eller en lärare som aldrig har ställt ett barn i någon skamvrå. Men ingenjörerna har ändå samma tänk. Jag baserar min teori helt på jämförelser mellan min egen far, född -49, och hans kollegor, och min kille och hans vänner. Visst, simon går väl kanske inte runt i galoscher om det är slaskigt ute, eller lyssnar på Stravinsky till söndagswhiskeyn, men tankemässigt är de alla ändå väldigt lika. Denna oförmåga att lyssna och ta in vad som sägs, och än kunna komma ihåg vad som sagts, såvida det inte handlar om hållfastighetslära eller flervariabler är helt genomgående hos alla jag mött.

Här har vi äntligen en del bilder från Simsabels underbara resa i Vietnam. Lär dyka upp någon mer lite här och var i framtiden, men tills nu får ni hålla till godo med detta! Kommentera gärna, då det tog mig halva dagen att lägga upp så här många bilder med min sega kinesuppkoppling.

Kom hem från kontoret för en knapp halvtimme sen. Kycklingwrap, chokladbit, vatten och en liten påse chips fick bli min middag. Känner mig mycket viktigt som kommer hem sent från "jobbet", slänger jackan på sängen samtidigt som jag trött sätter mig på den obekväma stolen och sätter på datorn. Måste föra över pengar för hyran som ska betalas på lördag. Käkar en chokladbit till. Satan vad segt internetet går, tänker jag och tar mig en klunk vatten. Blir ännu tröttare av att tänka på att jag måste tvätta håret imorgon bitti. Hatar att blöta huvudet på morgonen. Speciellt när det är kallt i rummet och man ändå måste upp vid halv sju. Tio minuter är mycket för en snoozare som jag.

Sitter ensam på kontoret nu. Jag stack iväg och käkade sen lunch själv, då de andra hade för mycket att stå i, och nu när jag kom tillbaka var alla borta. Alla förutom sekreteraren och programmeraren. Jag blev klar med min uppgift innan jag gick, så nu har jag inget att göra. Kan skriva lite här då, tänkte jag. Uppgiften jag gjort gick ut på att göra layout och symboler för de kategorier som ska vara med i en bok. En kategori är bananer, varpå symbolen enkelt nog är en banan. Har man fem killar i 25-30 års åldern i samma rum och man sitter som ensam tjej och ritar en banan är man ganska försvarslös...

Så var man hemma i trygga smutskitteln igen! Och hej och hå vad jag stått i sedan jag kom tillbaks. Har börjat praktisera på en designbyrå och hänger med sköna fransoser, kineser och en svensk från Hjo. Trivs som russinet i lussebullen (nej, jag har fortfarande inte släppt den svenska julmaten som jag missade) och har det superkul. Det här skulle man ju kunna leva på :)

Skulle vilja skriva en halv bok om allt jag sett, tänkt och petat på i Vietnam, men jag har inte tiden! Klockan är halv tolv och jag måste dessutom flyttpacka innan jag går och lägger mitt lilla huvud på mina fula kineslakan. Jag och Simona har nämligen hittat en lägenhet som vi ska flytta in i på lördag. Ni anar inte hur många lägenheter vi varit och tittat på, och hur många gånger man kommit in i rummet och tappat hakan i golvet, men sedan komma på sig själv att stänga den igen så fort som möjligt så inga kackerlackor och småfåglar ska springa alternativt flyga in i munnen på en. Riktiga knarkarkvarter har vi sett, och man vet inte om man ska skratta eller gråta när de med fullaste allvar säger att de ska ha 4500 SEK för ett rum med trasiga fönster, en AC som hänger i sladdar, ett kök med två år gamla matrester på bänken och en toalett som det är brunt vatten i på grund av stopp. Dessutom sitter det en kedjerökande man vid en dator i sovrummet. "Men han flyttar ut imorn, om ni tar det". Jo tjena.

Men nu har vi iaf hittat ett ställe bättre än vi någonsin vågade drömma om! Och då är hyran ganska rimlig också. Jag ska lägga upp en bildbomb från ett varmt och soligt Vietnam i veckan, så håll utkik!

Från och med nu ska ni få tillbaka en regelbundet skrivande Isse, och jag känner på mig att det kan bli en del att skriva om den här våren!

Massa pussar och kramar!

Och så sitter man nu här med resefjärilar i magen och småpanik över tanken om man fått med allt.

Idag lyckades Simon lura en stackars kines att dessa herrar var hans släktingar. Hennes min måste ha varit oslagbar. "ååh. eh. De ser trevliga ut." "Javisst. Han i vänstra hörnet är min pappa"

Apelsiner alltså. Folk fullkomligt älskar dessa orangea ting. I med dem i sallader, fruktsallader, risotto, potatissallad, kyckling, på pizza, ja de ska finnas överallt! Det är ju så fräscht och bryter av en vanlig matträtt med en trevlig liten energikick. Och så har den ju så fin färg! Ayaaaa jag klarar inte av dem. Kanske är jag omedvetet traumatiserad från barnhemmet då min kära mor älskar allt som har med citrus att göra. Apelsinjuice utan fruktkött- fine, men en fruktsallad med 90% apelsin- not so much. Ändå är det jag som sitter med nyinköpta apelsiner placerade i en stor påse bredvid mig. Jag ska bli av med denna näringslösa och trötta kropp och fylla den med vitaminer och i brist på fruktkreativitet köpte jag de som jag vet innehåller massa C-vitamin. Jag har kommit en halv apelsin på två timmar. De andra klyftorna liksom stirrar på mig i sin lilla, bruna ikeaskål. "Ååh kom och ät mig. Jag är så färgglad och frääsch!" säger de till mig, men jag låter mig inte luras av deras yttre. En bit av skal eller för tjock bit av det vita och man går runt med en apelsintvålssmak i munnen för resten av dagen. Så basically lider jag av apelsinschitzofreni. Jag köper dem för att jag ska äta dem och blir glad över att jag är så vuxen som köper frukt åt mig själv, men så fort de hamnar i mitt hem blir de min fiende. Oh Lord. Jag ska väl vara glad över att jag inte har större problem än så här en måndag morgon. Men de stirrar så...


Min kamera har fått för sig att ta bilder som ser ut som oljemålningar

Min blogg har blivit futuristisk då den av egen vilja lyckats avspegla layouten från hur det ser ut i mitt rum. Allt är huller om buller, saker är där de inte ska vara, fel saker tar upp plats på fel ställen och vissa saker har bara försvunnit. Jag ursäktar för detta och ska snarast möjligt ta tag i saken och städa mitt rum. Trevlig söndag på er förresten!

Gud så uttråkad jag är. Timmarna bara segar sig fram och jag vill bara att det ska vara en vecka framåt nu, så jag kan börja packa ner bikinis o flip flops. Känner mig smått patetisk som håller mig inne på rummet hela dygnet, förutom när jag ska ut och köpa något i kiosken bredvid mitt hus. Husmor måste tycka jag är någon form av Miss Lebowski som två gånger per dag går ut i mina fula uggs, håret på sniskan o samma gråa kofta, bara för att två minuter senare komma tillbaka med några kycklingwraps och tre paket kex i famnen.

Men snart, Isabel. Snart ser du ljuset i den tråkiga tunneln. Misströsta inte.

U wish, chinese girl.

Oj vad ordentlig jag har varit denna vecka. Har kunnat pricka av minst sju stora saker på min "att göra innan vietnam"-lista. Fast nu när jag tänker efter så började veckan med en väldans trevlig lunch med Claire, som sedan övergick till barhäng på minst fem olika barer runt om i de västerländska kvarteren. Efter den dagen blev det givet maraton av Ally Mcbeal hela tisdagen. Hade glömt hur bra den serien är! Så. Onsdag och torsdag har i alla fall varit sjukt effektiva. När man tittar på mig så typ sitter jag och googlar "nail art" eller kollar på Ice Age för hundrade gången, men när ingen ser är jag effektiv som satan och vips var halva att göra-listan avklarad. Ibland vet jag inte riktigt själv hur jag gör.

Nyår var konstigt men trevligt. Jag och Simona gick iväg på en brasiliansk buffé som hade rykte om sig att vara bra. Bara orden "brasiliansk buffé" gör ju att det dyker upp små röda varningsflaggor i skallen på en. Speciellt sedan Simon blev kalaaaassjuk efter att ha ätit musslor på en sådan i Shenzhen ("men ska du verkligen äta skaldjur på buffé?" "jaaaaaa, herreguu va fjantig du e. Vi är ju vid kusten, här är allt färskt jue!" Tre timmar senare insåg han att allt kanske inte är så färskt, trots att man är vid kusten). I alla fall. Bestämda över att vi inte skulle äta skaldjur den kvällen klampade vi in på en överfylld restaurang. Vi blev ganska snabbt medvetna om att uttrycket "populär restaurang" inte behöver betyda "trevligt ställe att gå till". Kineserna var överallt, mat låg överallt. Det var plasttallrikar, plastmuggar, plastpinnar och en himla massa kinesmat. Något brasiliansk sågs inte till på hela kvällen. Tårtbitar blandades med kycklingklubbor, sushi, dumplings och gristarmar på männens tallrikar. Tjocka barn sprang flåsandes fram och tillbaka mellan borden och buffén. Stora sällskap på 10-20 män satt och drack kinesisk starksprit ur tvålitersflaskor och att döma av deras intensivt röda ansiktsfärg hade de suttit där länge. Alla gastar och slafsar med mat hängande ur mungiporna samtidigt som servitriserna skriker ut kvällens specialerbjudanden i de sprängda högtalarna. Jag hade svårt att höra mina egna tankar, än mindre vad Simon pratade om. Vart jag än tittade var varenda utrymme fyllt av människor som hade lika mycket hyfs som de i Sunes Jul när han går på julbord. Till detta hade jag ett soundtrack av skrik, smackande och hysteriska servitriser i lidande högtalare. Till slut klarade jag inte av det längre utan tittade panikartat på Simon och skrek för full hals "ta mig härifrån!" Det gjorde han.

När vi kom tillbaka till huset han bor i lyckades jag smita igenom entrédörren utan att skriva in mig i boken. Varje gång man kommer på besök måste man skriva in sig i boken. Namn, passnr, nationalitet, vem man ska träffa, rumsnr och när man kom dit. Och när man går därifrån. Man måste i och med detta också lämna in någon form av pant som man sedan får hämta ut när man skriver ut sig. Många gånger har jag försökt smita förbi vakterna som liksom hökar sitter vid boken och även kontrollerar hela husets kameror. Kamerorna finns överallt förutom inne på rummen och i trapphuset. Man skulle kunna göra ett otroligt roligt videomontage med mig för varje gång jag försökt ta mig förbi obemärkt. Solglasögon, olika mössor, munskydd, låtsas vara kompis med pakistaniern som går in samtidigt. Ja, till ock med peruk har jag haft på, men det har alltid slutat med att någon vakt springer efter mig och säger åt mig att skriva in mig. "jahaa. oj då. Jag glömde visst, heehe" får man då säga och med tunga steg gå tillbaka till den fula boken. Anledningen till att jag inte vill skriva in mig är förstås så att jag ska kunna sova över i Simons rum. En gång i början av terminen lyckades vi med det, men jag har aldrig sovit så dåligt som jag gjorde den natten. You see, alla vakterna har nämligen sitt sovrum i rummet mittemot Simons, och väggarna är lövtunna. Snacka om lejonets kula... Och efter den natten fick vi en skarp tillsägelse av en av vakterna och hot om att slänga ut Simon. MEN! Denna kväll slank jag in, men jag vågade inte andas ut förrän efter elva. Då borde det vara lugnt. Kommer de efter mig så kommer de med en gång. Nu kunde jag ändå inte åka hem till mig då de stänger mitt dormitory klockan 23. En halvtimme innan tolvslaget ringer jag mamman och simon går ut i korridoren. Vem möter han inte där om inte en av vakterna? "Har hon gått?" frågar han. Simon svarar att jag hade det och vakten går in i sitt sovrum där de andra vakterna sitter och pratar. "Han säger att hon har gått" säger han till de andra som ger honom en allvarlig blick och ett kort "mycket bra" till svar. Slutsats: Trots att jag inte skrev in mig eller att de sprang efter mig så har de ändå vetat om att jag var där. Det obehagliga är ju att vakterna sinsemellan pratat om mig och sagt att de måste se till att jag är ute efter tolv. Är det en sak jag lärt mig om det här landet så är det att var du än går är du alltid bevakad. Alltid.

Tittar just nu på Djävulen bär Prada för femte gången idag. Eller. Lyssnar snarare. Jag börjar alltid titta på en film till frukost/lunch men sen när jag ätit upp får filmen va på medan jag gör andra saker. Och när filmen är slut sätter jag på den igen, bara för att ha ljudet i bakgrunden. "Men Isabel, varför lyssnar du inte bara på musik då?" För att jag inte har tillgång till Spotify och jag är trött på att lyssna på låtar från Absolute Music 15 vilket är typ det enda jag har på iTunes. No no no no no no no no no no no no THERE'S NO LIMIT! We will give up the fight. We do what we want and we do it with priide. Känns inte lika hundra 15 år och 1000 lyssningar senare. Dessutom hinner man aldrig med i hans snabba rap i versen. Man får lägga tersstämmor på refrängen för att känna sig lite häftig istället...

Så om ni känner igen låten och börjat nynna på den kommer ni med all säkerhet få den på hjärnan. Med den presenten önskar jag er alla ett gott nytt år och hoppas ni får en underbar sista kväll på 2011!

Jag har överlevt! En jul utan prinskorv och köttbullar trodde jag skulle få ödesdigra konsekvenser för Isabels tro på livet, men tro det eller ej; jag är kvar! Helgen har spenderats med mycket trevligt sällskap, charader och försök till svensk julmat. Naglarna blev fransk manikyr med strasspluttar på för den som undrar...

Nu har alla föreläsningar på min skola slutat och det är tentaperiod. Detta betyder att jag sedan i måndags spenderat 23 av 24 timmar av dygnet inne på mitt rum. Det är nästan tomt på campuset då alla andra studenter gör detsamma. Är på sina rum och pluggar alltså.

Just nu sitter jag med en platspåse på huvudet. Kammade igenom håret imorse och insåg att håret var så torrt att man hade kunnat riva morötter på det. Som om inte det vore nog har jag tappat cirka hälften av min man, precis som förra gången jag var i Kina. Näringsfattig mat plus supertorr luft är inte direkt nirvana för pälsen på huvudet. Så imorse fick jag nog och smetade in alltihop i olivolja. Åh vilken doft! Blundar jag kan jag låtsas att jag är i Italien och äter mozarella med tomater och basilika med ett gott glas vin och sitter och väntar på att min Frutti di Mare snart ska komma till bordet. Men så öppnar jag ögonen och ser i spegeln en osminkad isse med taskig hy och en plastpåse på huvudet. Inget La Dolce Vita direkt...

Igår skaffade jag och simona visum för vietnaaaam. Om två veckor och tre dagar åker vi! Vi ska mellanlanda i Hong Kong, men för massa veckor sedan ställde de in flyget som skulle tagit oss vidare till Hanoi. Inte jätteilla för oss, då vi då får en extra dag i HK som båda älskar. Men här såg jag också chansen att få gratis boende från flygbolaget. Är man svensk så är man, och ser man en chans att få något gratis är man inte sen att kasta sig på luren. Detta var dock svårare än jag trodde, då flygbolaget (HK Airlines btw) totalignorerade oss. Efter två månaders frenetiskt mailande och ringande utan något svar fick jag nog och skrev ett långt och bittert mail. De svarade efter tre timmar. De ursäktade sig och gav oss en hotellnatt på lyxhotell med spa, pool(er!) och magisk fönstervy. Märks att jag är dotter till mästaren på klagobrev som genom sitt skrivande alltid får sin vilja igenom.

Nu ska jag ut och träffa två fnittriga och klängiga kinestjejer som vill fråga ut mig om Sverige. När jag är med dem känner jag mig som jag tror killarna jag o mina kompisar var kära i på mellanstadiet kände sig.

Puss och kram och här har ni en drös bilder från helgen!

Och så var det middagstid igen och mitt ständiga matproblem gör sig påmint. Annars har mitt största problem för dagen varit hur jag ska måla naglarna för julafton. Ja, så tjejig är jag. Har fortfarande inte kommit på hur jag ska måla. Kanske fransk manikyr med blingbling-stenar och glitter? Intressant much? Nej, det tycker inte jag heller, men min hjärna har varit helt tom idag. Kom på mig själv att i 1,5 timme sitta på min stol och lyssna på Morgonpasset i P3. Jag bara satt och tittade in i väggen när jag lyssnade. Var nog så glad att jag äntligen kunde lyssna, att jag ville vara 100% koncentrerad på vad de sa. Jag har nämligen inte lyckats spela SR sedan jag var i Sverige, och har till min förtvivlan därför också missat årets Musikhjälpen. Men idag funkade det! Och självklart har de någon jäkla specialare om hip hop just idag. Boooooring! Men som trogen lyssnare (i Sverige iaf) lyssnade jag som sagt mycket koncentrerat. "Jaha, så Petter hade en beef med Looptroop? Spännande". Kände mig som en gammal gubbe som satt med benen i kors och nickade instämmande när de berättade om beefar mellan olika rappare.