Har börjat på ny skola. Fixat med visum, terminsavgifter, registrering och certifikat från gamla skolan och hej och hå vad trassligt det har varit. Men nu är jag äntligen klar. Därför har jag nu bestämt mig för att försöka byta skola.

Blir orolig i själen när allt fix är klart, och måste därför se till att hamna i en ny situation som måste fixas. Jag är ju sjukt jobbig. Varför kan jag inte nöja mig med det jag nu har? Jo, det ska jag nu berätta för er (som David Batra alltid säger i På minuten i P1). Lektionstiderna är kalasdåliga. 14-18 varje dag. Då är det mycket bättre att ha 8-12/14 på en annan skola istället. För jag har ingenting emot att fixa nya papper och hela den biten. På något sätt har jag haft så många pappersmässiga problem i det här landet att jag tror att jag börjar gilla det. Det blir liksom som en utmaning för en att se om man klarar av det på ett smidigare sätt än förra gången. Att bara sitta still och endast ha skolan att tänka på blir för tråkigt för mig. Jag måste ha något mer, och då får det bli att prata mig fram på olika skolors kontor. Och bara där har man lärt sig en hel del om landet Kina.

//

Nu börjar det äntligen bli vår i denna stad! Så snart kommer sandstormarna. yay! eller inte...

Var på IKEA i lördags och medan jag satt och åt mina tio köttbullar som glatt badade runt i en soppa av brunsås tänkte jag på de män och kvinnor som flyttar hit sina familjer på grund av jobb eller dylikt. Hellre resten av mitt liv utan falukorv än att jag skulle låta mina barn bo i den här staden (inget mot dig, mamma). Ett år här eller där fungerar ju, men att bo här i flera år, som barn... Det är nog ingen fin idé. Kul att ha en 60 årig rökares lungor när man är typ nio bast.

//

Jag gjorde en Bridget Jones i måndags.

Vi var typ tio pers som skulle göra ett test på nya skolan för att se vilken klass man skulle hamna i. Jag sitter för mig själv och skriver för fulla muggar. Men så hamnar jag på en fråga som gör att jag måste stanna upp och fundera lite. Som vanligt när jag hamnar i sådana situationer lägger jag huvudet lite på sned, sätter blicken på ett lämpligt, lagom ointressant ställe och börjar fundera. Nu råkade blicken falla på en 35 årig snubbe med mittbena och page, tunna silverbågar från -95 och en ljusbrun kofta som nog blivit tvättad några gånger för mycket. Han såg lite ut som en fulare och äldre version av Åke i Bert.

Mitt i mitt tänkande tittar han upp och möter min blick, som om jag spanade in honom. Han ger mig en blöt hissblick (kollar uppifrån och ner för att sen gå upp igen, om ni förstår) och ett snett smile som om han vore självaste James Bond. Några lyft på ögonbrynen och han tror att jag fastnat för hans förförarteknik. Jag blev så ställd att jag börjar fumla med pennan jag håller i och får små huvudspasmer och tittar ner på papperet igen.

Varför gör man så? Rycker till och tittar ner i papper, menar jag. Jag kände ju ingenting för den killen, men ändå blir jag lite upprörd och vill springa därifrån. Varje gång någon kille, snygg som ful, gör något flörtigt mot mig blir jag som den stammande Michael Palin i A fish called Wanda. Pcee, ppcce, ppceeee och sen har motparten tröttnat. Knasfia jag är. Bra för Simon dock...