Och så sitter man nu här med resefjärilar i magen och småpanik över tanken om man fått med allt.

Idag lyckades Simon lura en stackars kines att dessa herrar var hans släktingar. Hennes min måste ha varit oslagbar. "ååh. eh. De ser trevliga ut." "Javisst. Han i vänstra hörnet är min pappa"

Apelsiner alltså. Folk fullkomligt älskar dessa orangea ting. I med dem i sallader, fruktsallader, risotto, potatissallad, kyckling, på pizza, ja de ska finnas överallt! Det är ju så fräscht och bryter av en vanlig matträtt med en trevlig liten energikick. Och så har den ju så fin färg! Ayaaaa jag klarar inte av dem. Kanske är jag omedvetet traumatiserad från barnhemmet då min kära mor älskar allt som har med citrus att göra. Apelsinjuice utan fruktkött- fine, men en fruktsallad med 90% apelsin- not so much. Ändå är det jag som sitter med nyinköpta apelsiner placerade i en stor påse bredvid mig. Jag ska bli av med denna näringslösa och trötta kropp och fylla den med vitaminer och i brist på fruktkreativitet köpte jag de som jag vet innehåller massa C-vitamin. Jag har kommit en halv apelsin på två timmar. De andra klyftorna liksom stirrar på mig i sin lilla, bruna ikeaskål. "Ååh kom och ät mig. Jag är så färgglad och frääsch!" säger de till mig, men jag låter mig inte luras av deras yttre. En bit av skal eller för tjock bit av det vita och man går runt med en apelsintvålssmak i munnen för resten av dagen. Så basically lider jag av apelsinschitzofreni. Jag köper dem för att jag ska äta dem och blir glad över att jag är så vuxen som köper frukt åt mig själv, men så fort de hamnar i mitt hem blir de min fiende. Oh Lord. Jag ska väl vara glad över att jag inte har större problem än så här en måndag morgon. Men de stirrar så...


Min kamera har fått för sig att ta bilder som ser ut som oljemålningar

Min blogg har blivit futuristisk då den av egen vilja lyckats avspegla layouten från hur det ser ut i mitt rum. Allt är huller om buller, saker är där de inte ska vara, fel saker tar upp plats på fel ställen och vissa saker har bara försvunnit. Jag ursäktar för detta och ska snarast möjligt ta tag i saken och städa mitt rum. Trevlig söndag på er förresten!

Gud så uttråkad jag är. Timmarna bara segar sig fram och jag vill bara att det ska vara en vecka framåt nu, så jag kan börja packa ner bikinis o flip flops. Känner mig smått patetisk som håller mig inne på rummet hela dygnet, förutom när jag ska ut och köpa något i kiosken bredvid mitt hus. Husmor måste tycka jag är någon form av Miss Lebowski som två gånger per dag går ut i mina fula uggs, håret på sniskan o samma gråa kofta, bara för att två minuter senare komma tillbaka med några kycklingwraps och tre paket kex i famnen.

Men snart, Isabel. Snart ser du ljuset i den tråkiga tunneln. Misströsta inte.

U wish, chinese girl.

Oj vad ordentlig jag har varit denna vecka. Har kunnat pricka av minst sju stora saker på min "att göra innan vietnam"-lista. Fast nu när jag tänker efter så började veckan med en väldans trevlig lunch med Claire, som sedan övergick till barhäng på minst fem olika barer runt om i de västerländska kvarteren. Efter den dagen blev det givet maraton av Ally Mcbeal hela tisdagen. Hade glömt hur bra den serien är! Så. Onsdag och torsdag har i alla fall varit sjukt effektiva. När man tittar på mig så typ sitter jag och googlar "nail art" eller kollar på Ice Age för hundrade gången, men när ingen ser är jag effektiv som satan och vips var halva att göra-listan avklarad. Ibland vet jag inte riktigt själv hur jag gör.

Nyår var konstigt men trevligt. Jag och Simona gick iväg på en brasiliansk buffé som hade rykte om sig att vara bra. Bara orden "brasiliansk buffé" gör ju att det dyker upp små röda varningsflaggor i skallen på en. Speciellt sedan Simon blev kalaaaassjuk efter att ha ätit musslor på en sådan i Shenzhen ("men ska du verkligen äta skaldjur på buffé?" "jaaaaaa, herreguu va fjantig du e. Vi är ju vid kusten, här är allt färskt jue!" Tre timmar senare insåg han att allt kanske inte är så färskt, trots att man är vid kusten). I alla fall. Bestämda över att vi inte skulle äta skaldjur den kvällen klampade vi in på en överfylld restaurang. Vi blev ganska snabbt medvetna om att uttrycket "populär restaurang" inte behöver betyda "trevligt ställe att gå till". Kineserna var överallt, mat låg överallt. Det var plasttallrikar, plastmuggar, plastpinnar och en himla massa kinesmat. Något brasiliansk sågs inte till på hela kvällen. Tårtbitar blandades med kycklingklubbor, sushi, dumplings och gristarmar på männens tallrikar. Tjocka barn sprang flåsandes fram och tillbaka mellan borden och buffén. Stora sällskap på 10-20 män satt och drack kinesisk starksprit ur tvålitersflaskor och att döma av deras intensivt röda ansiktsfärg hade de suttit där länge. Alla gastar och slafsar med mat hängande ur mungiporna samtidigt som servitriserna skriker ut kvällens specialerbjudanden i de sprängda högtalarna. Jag hade svårt att höra mina egna tankar, än mindre vad Simon pratade om. Vart jag än tittade var varenda utrymme fyllt av människor som hade lika mycket hyfs som de i Sunes Jul när han går på julbord. Till detta hade jag ett soundtrack av skrik, smackande och hysteriska servitriser i lidande högtalare. Till slut klarade jag inte av det längre utan tittade panikartat på Simon och skrek för full hals "ta mig härifrån!" Det gjorde han.

När vi kom tillbaka till huset han bor i lyckades jag smita igenom entrédörren utan att skriva in mig i boken. Varje gång man kommer på besök måste man skriva in sig i boken. Namn, passnr, nationalitet, vem man ska träffa, rumsnr och när man kom dit. Och när man går därifrån. Man måste i och med detta också lämna in någon form av pant som man sedan får hämta ut när man skriver ut sig. Många gånger har jag försökt smita förbi vakterna som liksom hökar sitter vid boken och även kontrollerar hela husets kameror. Kamerorna finns överallt förutom inne på rummen och i trapphuset. Man skulle kunna göra ett otroligt roligt videomontage med mig för varje gång jag försökt ta mig förbi obemärkt. Solglasögon, olika mössor, munskydd, låtsas vara kompis med pakistaniern som går in samtidigt. Ja, till ock med peruk har jag haft på, men det har alltid slutat med att någon vakt springer efter mig och säger åt mig att skriva in mig. "jahaa. oj då. Jag glömde visst, heehe" får man då säga och med tunga steg gå tillbaka till den fula boken. Anledningen till att jag inte vill skriva in mig är förstås så att jag ska kunna sova över i Simons rum. En gång i början av terminen lyckades vi med det, men jag har aldrig sovit så dåligt som jag gjorde den natten. You see, alla vakterna har nämligen sitt sovrum i rummet mittemot Simons, och väggarna är lövtunna. Snacka om lejonets kula... Och efter den natten fick vi en skarp tillsägelse av en av vakterna och hot om att slänga ut Simon. MEN! Denna kväll slank jag in, men jag vågade inte andas ut förrän efter elva. Då borde det vara lugnt. Kommer de efter mig så kommer de med en gång. Nu kunde jag ändå inte åka hem till mig då de stänger mitt dormitory klockan 23. En halvtimme innan tolvslaget ringer jag mamman och simon går ut i korridoren. Vem möter han inte där om inte en av vakterna? "Har hon gått?" frågar han. Simon svarar att jag hade det och vakten går in i sitt sovrum där de andra vakterna sitter och pratar. "Han säger att hon har gått" säger han till de andra som ger honom en allvarlig blick och ett kort "mycket bra" till svar. Slutsats: Trots att jag inte skrev in mig eller att de sprang efter mig så har de ändå vetat om att jag var där. Det obehagliga är ju att vakterna sinsemellan pratat om mig och sagt att de måste se till att jag är ute efter tolv. Är det en sak jag lärt mig om det här landet så är det att var du än går är du alltid bevakad. Alltid.