Ett släkte av plugghästar
Så har vardagen börjat igen. I alla fall Simpans vardag. Denna onåbara person som sitter mittemot mig vid köksbordet och som nu och då bläddrar så snabbt att sidorna går sönder. Bordet skakar av hans snabba och hårda inristningar i blocken och ibland ger han ifrån sig små korta läten på kinesiska då han går igenom formlerna. En mycket nervös person med adhd skulle man kunna ta honom för i sådana här situationer. Eller bara en typisk ingenjör...
Ingenjörssläktet är ett ganska intressant släkte. De är nog de som än idag har samma beteende som deras föregångare fyrtiotalisterna har. I andra grupper känns det ändå som att de ändrats lite med tiden. Säg lärare och läkare som exempel. Nu kan du hamna hos en piercad och tatuerad sjuksköterska när du ska ta blodprov. Eller en lärare som aldrig har ställt ett barn i någon skamvrå. Men ingenjörerna har ändå samma tänk. Jag baserar min teori helt på jämförelser mellan min egen far, född -49, och hans kollegor, och min kille och hans vänner. Visst, simon går väl kanske inte runt i galoscher om det är slaskigt ute, eller lyssnar på Stravinsky till söndagswhiskeyn, men tankemässigt är de alla ändå väldigt lika. Denna oförmåga att lyssna och ta in vad som sägs, och än kunna komma ihåg vad som sagts, såvida det inte handlar om hållfastighetslära eller flervariabler är helt genomgående hos alla jag mött.
Ingenjörssläktet är ett ganska intressant släkte. De är nog de som än idag har samma beteende som deras föregångare fyrtiotalisterna har. I andra grupper känns det ändå som att de ändrats lite med tiden. Säg lärare och läkare som exempel. Nu kan du hamna hos en piercad och tatuerad sjuksköterska när du ska ta blodprov. Eller en lärare som aldrig har ställt ett barn i någon skamvrå. Men ingenjörerna har ändå samma tänk. Jag baserar min teori helt på jämförelser mellan min egen far, född -49, och hans kollegor, och min kille och hans vänner. Visst, simon går väl kanske inte runt i galoscher om det är slaskigt ute, eller lyssnar på Stravinsky till söndagswhiskeyn, men tankemässigt är de alla ändå väldigt lika. Denna oförmåga att lyssna och ta in vad som sägs, och än kunna komma ihåg vad som sagts, såvida det inte handlar om hållfastighetslära eller flervariabler är helt genomgående hos alla jag mött.
"Hur fan får de den här jävla B-kraften?!"
Intressant monolog från andra sidan bordet...
Att de heller inte kan göra något helhjärtat om de fortfarande går runt och tänker på ett olöst problem de har hemma i böckerna/husritningarna/veckoplaneringen är också vanligt förekommande.
En annan teori jag har är att alla de i mellan-, högstadiet och gymnasiet som alltid fick panik innan/ efter ett prov och sa att det gått skitdåligt, bara för att två veckor senare få reda på att de fått högsta betyg, alla de blev ingenjörer.
Slutsats
Ingenjörers beteende är fortfarande densamma som för femtio år sedan. De kan vara den mest sociala person du någonsin träffat, för att en annan dag vara helt onåbara och ses som dissiga, om man möter dem på stan. Detta ska man alltså inte ta personligt, men förstå att han eller hon antagligen just då gick runt och tänkte på hur läroboken fick ett annat svar än de själva.
Hur man lever ihop med en sådan person är en helt annan historia...
Trots allt ovan skrivet är simon ändå det bästa som finns <3
Kinesiska pappersproblem har gjort mig rastlös
Har börjat på ny skola. Fixat med visum, terminsavgifter, registrering och certifikat från gamla skolan och hej och hå vad trassligt det har varit. Men nu är jag äntligen klar. Därför har jag nu bestämt mig för att försöka byta skola.
Blir orolig i själen när allt fix är klart, och måste därför se till att hamna i en ny situation som måste fixas. Jag är ju sjukt jobbig. Varför kan jag inte nöja mig med det jag nu har? Jo, det ska jag nu berätta för er (som David Batra alltid säger i På minuten i P1). Lektionstiderna är kalasdåliga. 14-18 varje dag. Då är det mycket bättre att ha 8-12/14 på en annan skola istället. För jag har ingenting emot att fixa nya papper och hela den biten. På något sätt har jag haft så många pappersmässiga problem i det här landet att jag tror att jag börjar gilla det. Det blir liksom som en utmaning för en att se om man klarar av det på ett smidigare sätt än förra gången. Att bara sitta still och endast ha skolan att tänka på blir för tråkigt för mig. Jag måste ha något mer, och då får det bli att prata mig fram på olika skolors kontor. Och bara där har man lärt sig en hel del om landet Kina.
//
Nu börjar det äntligen bli vår i denna stad! Så snart kommer sandstormarna. yay! eller inte...
Var på IKEA i lördags och medan jag satt och åt mina tio köttbullar som glatt badade runt i en soppa av brunsås tänkte jag på de män och kvinnor som flyttar hit sina familjer på grund av jobb eller dylikt. Hellre resten av mitt liv utan falukorv än att jag skulle låta mina barn bo i den här staden (inget mot dig, mamma). Ett år här eller där fungerar ju, men att bo här i flera år, som barn... Det är nog ingen fin idé. Kul att ha en 60 årig rökares lungor när man är typ nio bast.
//
Jag gjorde en Bridget Jones i måndags.
Vi var typ tio pers som skulle göra ett test på nya skolan för att se vilken klass man skulle hamna i. Jag sitter för mig själv och skriver för fulla muggar. Men så hamnar jag på en fråga som gör att jag måste stanna upp och fundera lite. Som vanligt när jag hamnar i sådana situationer lägger jag huvudet lite på sned, sätter blicken på ett lämpligt, lagom ointressant ställe och börjar fundera. Nu råkade blicken falla på en 35 årig snubbe med mittbena och page, tunna silverbågar från -95 och en ljusbrun kofta som nog blivit tvättad några gånger för mycket. Han såg lite ut som en fulare och äldre version av Åke i Bert.
Mitt i mitt tänkande tittar han upp och möter min blick, som om jag spanade in honom. Han ger mig en blöt hissblick (kollar uppifrån och ner för att sen gå upp igen, om ni förstår) och ett snett smile som om han vore självaste James Bond. Några lyft på ögonbrynen och han tror att jag fastnat för hans förförarteknik. Jag blev så ställd att jag börjar fumla med pennan jag håller i och får små huvudspasmer och tittar ner på papperet igen.
Varför gör man så? Rycker till och tittar ner i papper, menar jag. Jag kände ju ingenting för den killen, men ändå blir jag lite upprörd och vill springa därifrån. Varje gång någon kille, snygg som ful, gör något flörtigt mot mig blir jag som den stammande Michael Palin i A fish called Wanda. Pcee, ppcce, ppceeee och sen har motparten tröttnat. Knasfia jag är. Bra för Simon dock...
Bildbomb. BAAM!
Här har vi äntligen en del bilder från Simsabels underbara resa i Vietnam. Lär dyka upp någon mer lite här och var i framtiden, men tills nu får ni hålla till godo med detta! Kommentera gärna, då det tog mig halva dagen att lägga upp så här många bilder med min sega kinesuppkoppling.
>
Enjoy!
Beijing flygplats med endast en liten boll som packning för fem veckors resande
HONG KONG
HANOI
HALONG BAY
>HOI AN
NATTÅG TILL HO CHI MINH CITY, 17 TIMMAR
HO CHI MINH CITY
CU CHI-TUNNLARNA
HCMC IGEN
MEKONG DELTA
PHU QUOC ISLAND
MUI NE
Viktiga personer jobbar på kontor
Kom hem från kontoret för en knapp halvtimme sen. Kycklingwrap, chokladbit, vatten och en liten påse chips fick bli min middag. Känner mig mycket viktigt som kommer hem sent från "jobbet", slänger jackan på sängen samtidigt som jag trött sätter mig på den obekväma stolen och sätter på datorn. Måste föra över pengar för hyran som ska betalas på lördag. Käkar en chokladbit till. Satan vad segt internetet går, tänker jag och tar mig en klunk vatten. Blir ännu tröttare av att tänka på att jag måste tvätta håret imorgon bitti. Hatar att blöta huvudet på morgonen. Speciellt när det är kallt i rummet och man ändå måste upp vid halv sju. Tio minuter är mycket för en snoozare som jag.
//
Har läst ut Midvinterblod av Mons Kallentoft och har fastnat lite i hans sätt att skriva, om ni märkte det i stycket ovan. Kommer även på mig själv att tänka i samma meningsuppbyggnader, vilket gör mitt liv lite piffigt, tycker jag. Allt blir ju så mycket mer spännande när man granskar tunnelbanefolket med samma slags tankar som kriminalinspektör Malin.
Undrar varför man inte byter tankesätt lite oftare. Att bara tänka ger ju ingen större effekt på själva tanken, bara en koncentration på vad man tänker, inte hur man tänker. Tanken i sig skulle ju kunna bli bra mycket mer intressant om man tänkte den på ett annorlunda men passande sätt.
Hm. Vet inte om jag verkade smart eller bara konstig där. I vilket fall är jag ändå viktig, då jag "jobbar" på kontor.
Bra bok där förresten, deckaren midvinterblod. *Det är prästen som är mördaren* Nu har jag hoppat på en bok som är något råare. FRI heter den och är skriven av en japan. Pysande inälvor, utdragna naglar och ögon fulla med intryckta nålar är bara förnamnet. Japaner kan ju sin grej, to say the least...
Detta inlägg blev något mossigt, men så är det när man är vuxen och viktig som jag är, och man kommer hem bara för att kasta i sig någon skräpmat, sova och sen gå till kontoret på nästa morgon. Det är så det blir när man är viktig, trött och ensam i ett ännu tröttare studentrum i en förort till en stor stad i öst.
Men imorgon blir det full rulle igen!
Gonatt gonatt nu stänger jag fönstrena till själen och försöker att inte tänka på den förvirrade sinnesstämning jag har efter att ha fått reda på att Björn Ranelid är med i melodifestivalen.
Ungefär så här ser jag ut när jag tänker på Ranelids låt i Melodifestivalen. Vad hände med min idol? Förvirring och nedstämdhet, men också en känsla av att vilja ge Christer Björkman en örfil över att han väljer att ha med sådana här bidrag. All cred till Ranelid, men tummen ner för Björkman. Det får nog bli min ståndpunkt i ämnet.
God natt.
