Så har man äntligen bokat hembiljett från Ho chi minh. Krävdes fem timmar, skrik, slag i bordet och gråtande i simons telefon, men nu är det äntligen avklarat! Internet här är lika snabbt som en snigel som går baklänges och när man äntligen tror att man ska få fylla i passnummer o sånt så får snigeln för sig att krypa in i sitt skal och stänga av allt. Tror jag fått börja om minst tio gånger idag.

Det går någon form av virus bland LiU-svenskarna just nu. Jag känner mig som en urpressad bruna bönorkorv och Simon och Åsa har tydligen varit så utmattade att de sovit halva dagen idag. Av erfarenhet hos ingenjörsdelen av min egen familj så är det något allvarligt fel om en ingenjör (blivande räknas också), under tentaperiod, sover sex timmar mitt på dagen. Jag vågar inte ens åka dit med risk för att bli smittad. Är de så utmattade lär väl jag förvandlas till en sengångare med narkolepsi. Och det vill vi ju inte, såhär en vecka kvar innan Hanoi. Så jag stannar i mitt lilla stökiga rum och gör läxor och lyssnar på en flummig John Lennon som tycker om att sjunga om sig själv och sin tjej.

//

Att ha en blond, lång och blåögd pojkvän i Kina ger en ett något annorlunda perspektiv på förhållandet. Hade jag fått lika många blickar och smickrande kommentarer från söta killar som Simon får från flickor hade mitt ego nog varit ganska stort och odrägligt. Simons ego blir istället rosig om kinderna och generad. Jag vet inte hur många gånger som jag hjälpt honom med vad han ska svara på alla beundrarsms han får. Idag fick han till exempel "Love you. Miss you so much!". Rakt på sak i alla fall. Jag kan i många fall känna igen mig i flera av de här fnittriga tjejerna från hur jag själv var mot killar jag varit kär i. Skillnaden är väl att jag betedde mig så när jag gick på låg- och mellanstadiet. Dessa tjejer är universitetsstudenter. Jag kommer ihåg hur det var i Shenzhen för några år sedan, och jag försökte skaffa mig lite tjejkompisar på Simons skola. Efter ett tag hade jag en drös av tjejer att snacka med, men jag insåg snabbt att det inte var mig de var intresserade av. Alla samtal bestod av utfrågning om Simons kläder, hur lång han är, om han har blåa eller grågröna ögon, var han klippt sig och om jag kunde hälsa från dem till honom. Varje svar ledde till hysteriskt fnitter och rosa kinder. När de såg att han en dag sparat ut till skägg trodde jag de skulle svimma.

Hade jag inte vetat att han bara har ögon för mig hade han nog legat bra risigt till :)