Så har vardagen börjat igen. I alla fall Simpans vardag. Denna onåbara person som sitter mittemot mig vid köksbordet och som nu och då bläddrar så snabbt att sidorna går sönder. Bordet skakar av hans snabba och hårda inristningar i blocken och ibland ger han ifrån sig små korta läten på kinesiska då han går igenom formlerna. En mycket nervös person med adhd skulle man kunna ta honom för i sådana här situationer. Eller bara en typisk ingenjör...

Ingenjörssläktet är ett ganska intressant släkte. De är nog de som än idag har samma beteende som deras föregångare fyrtiotalisterna har. I andra grupper känns det ändå som att de ändrats lite med tiden. Säg lärare och läkare som exempel. Nu kan du hamna hos en piercad och tatuerad sjuksköterska när du ska ta blodprov. Eller en lärare som aldrig har ställt ett barn i någon skamvrå. Men ingenjörerna har ändå samma tänk. Jag baserar min teori helt på jämförelser mellan min egen far, född -49, och hans kollegor, och min kille och hans vänner. Visst, simon går väl kanske inte runt i galoscher om det är slaskigt ute, eller lyssnar på Stravinsky till söndagswhiskeyn, men tankemässigt är de alla ändå väldigt lika. Denna oförmåga att lyssna och ta in vad som sägs, och än kunna komma ihåg vad som sagts, såvida det inte handlar om hållfastighetslära eller flervariabler är helt genomgående hos alla jag mött.