Apelsiner alltså. Folk fullkomligt älskar dessa orangea ting. I med dem i sallader, fruktsallader, risotto, potatissallad, kyckling, på pizza, ja de ska finnas överallt! Det är ju så fräscht och bryter av en vanlig matträtt med en trevlig liten energikick. Och så har den ju så fin färg! Ayaaaa jag klarar inte av dem. Kanske är jag omedvetet traumatiserad från barnhemmet då min kära mor älskar allt som har med citrus att göra. Apelsinjuice utan fruktkött- fine, men en fruktsallad med 90% apelsin- not so much. Ändå är det jag som sitter med nyinköpta apelsiner placerade i en stor påse bredvid mig. Jag ska bli av med denna näringslösa och trötta kropp och fylla den med vitaminer och i brist på fruktkreativitet köpte jag de som jag vet innehåller massa C-vitamin. Jag har kommit en halv apelsin på två timmar. De andra klyftorna liksom stirrar på mig i sin lilla, bruna ikeaskål. "Ååh kom och ät mig. Jag är så färgglad och frääsch!" säger de till mig, men jag låter mig inte luras av deras yttre. En bit av skal eller för tjock bit av det vita och man går runt med en apelsintvålssmak i munnen för resten av dagen. Så basically lider jag av apelsinschitzofreni. Jag köper dem för att jag ska äta dem och blir glad över att jag är så vuxen som köper frukt åt mig själv, men så fort de hamnar i mitt hem blir de min fiende. Oh Lord. Jag ska väl vara glad över att jag inte har större problem än så här en måndag morgon. Men de stirrar så...


Min kamera har fått för sig att ta bilder som ser ut som oljemålningar