Nu har ja skaffat appen så ja kan skriva när jag sitter på tunnelbanan, vilket jag gör precis nu. Är på väg o möta Simon för att sen checka in på finhotell för att fira våra tre år.

Försöker lyssna in mig på Sydkoreas radiotopplista. Viss koreansk och japansk musik kan vara riktigt bra, men mainstreamgenren är ju pinsamt dålig. Massa pojkband som försöker sig på att rapa o refrängen är så falsk att man nästan svimmar. Tjejernas låtar är inte bättre de, förutom att de står över rapen. Är som att ta en dålig Britney-låt och på nåt sätt lyckas göra den ännu mer intetsägande.

Nu är jag framme! Trevlig lördag på er!

Nu är jag här igen!

Jag bor på ett av skolans två campus. Vissa av mina kurser är på det andra campuset, vilket gör att jag att jag måste ta en buss dit. Första gången jag skulle dit hade jag ingen aning om det var en vanlig kommunal buss eller campusbuss jag skulle ta, men frågade mig fram med hjälp av lärare och chaufförer liknande de sju dvärgarna. De kastade in mig i en svart minibuss. Efter den dagen har jag alltid åkt med den svarta minibussen och lärt känna de mysiga chaufförerna som alltid lyssnar på radioteater på högsta volym, trots att, eller kanske just för att tre av fyra högtalare är sprängda. Jag tycker om dem, de tycker om mig. Annat är det med lärarna som åker i samma buss. För det är just vad den svarta minibussen är- en buss för lärare och enbart lärare att ta sig mellan campusen. Vad jag gör där vågar de inte fråga, men jisses vilka blickar man får. Låt oss säga att det inte bara är svenskar som är för skraja för att våga säga något till någon de inte känner, men putta till en eller ge sura blickar är de precis lika bra på. Jag har tom flera gånger fått dörren igenskuten rakt framför näsan på mig, trots att de ser att jag oxå är på väg att hoppa ut/in. Knepigt det där. Men vad ska man göra? Den är ju jättesmidig och det finns ju plats..? Det är faktiskt ganska underhållande att åka de där tio minuterna fram och tillbaka, dels genom att se hur sura och upprörda lärarna (främst de kvinnliga faktiskt) blir. Vissa dagar är det bara kvinnor, förutom chauffören, i bussen, och då är det ett himla kackel, men så fort det kommer in en manlig lärare är alla som små fromma lamm och oavsett var han sitter i bussen är det alltid han/ männen som kliver av först. Åh så fånigt det ser ut när vuxna kvinnor sitter och vrider och vänder på sig för att mannen som sitter längst in, längst bak ska få komma ut före dem. Männen måste tycka det känns ganska fånigt oxå…

Jag kollade igenom mina tidigare inlägg, och insåg att jag nästan bara berättar de dåliga/ konstiga sakerna som händer här. Visserligen händer det mkt irriterande saker, men många roliga saker händer ju oxå såklart! Som tex när jag o min kompis hade varit inne på mitt rum o snackat lite o så, o hon när hon ska ställa sig upp för att gå går hon rakt in i min säng. Det såg ju jätteroligt ut och jag börjar såklart skratta. Hon blir så generad att hon bara fumlar efter sina grejer och springer ut därifrån. Hehe.

Förra gången jag var i Kina hade jag ett annat sätt att se på kineser. Nu, när jag ändå lever själv med dem varje dag så inser jag att jag haft delvis fel om dem. Såklart. Jag har lyckats få flera kinesiska kompisar, varav många faktiskt är just så som jag trodde om kineser innan jag lärt känna några ordentligt. Att de är väldigt olika från västerländska ungdomar. kan jag säga så? Är jag fortfarande ungdom? Boy, kände jag mig just gammal som ens tänkte så..? (>_<) Men många utav mina kompisar är ändå ganska mkt som jag själv, på ytan i alla fall. Sedan när det gäller att prata relationer är ju ett kapitel för sig, då de inte kan annat än ha en olik relation från västerländska, unga par. Det är som att de varje gång de ses är på deras första dejt, bara att nervositeten minskar. Eftersom de inte får hänga på varandras rum, plus att de har fem rumskamrater, så gör de alltid saker ute. De kan aldrig bara hänga, kolla på en film i soffan eller laga mat tillsammans… De kan kolla film, men då gör de det på datorn i ett övergivet klassrum. Om det inte är låst förstås. Och att visa sin kärlek gör man aldrig inför andra. Knappt hålla handen. Som när jag var ute o shoppade med en kompis, hennes pojkvän och killens syster. De sa knappt ett ord till varandra, inte ens en snäll blick på hela dagen, som om de knappt kände varandra.

Sen är det klart man ser par hålla om varandra och hångla osv, men väldigt, väldigt sällan.

I min korridor, där inga kineser får bo, är det inte riktigt samma regler som för kineserna. Hos dem får en kille inte ens gå in i huset där tjejerna bor. Husmor som har hand om min korridor blir därför lite obekväm och nervös de få gånger simon kommer och hälsar på. Igår tex kom han över vid nio på morgonen. Någon gång under dagen knackade det på dörren och en man börjar lite nervöst mumla för sig själv om nåt med dörren, tittar en lång stund på simon som öppnat, tittar på dörren och säger "bra" och går därifrån. Om jag känner min husmor rätt så hade hon sin familj över, vilket hon alltid brukar ha, o hon ville att mannen skulle få se hur rum nr 113s pojkvän såg ut. När han fått se honom var han nöjd och sa "bra", och så var resten av den dagens samtalsämne klart. :) Min långa, blonda, blåögda man. Han är hett ämne för många kineser. Tur att han bara har ögon för mig ;)

Mamis kinesiska födelsedag!

iSwap Faces m mor o far. Hahahaha!

Har köpt mig en ny kappa på nätet, som jag fick idag. Den är så himla fin! Tom billigare på nätet än vad den var när jag försökte pruta på marknaden.

Vi trodde vi var smarta som tog trapporna istället för hissen, men tji fick vi då vi hamnade i en labyrint som aldrig tycktes ta slut i varuhusets källare. Creepy much?

När vi kom hem på kvällen blev simon väldigt sentimental när han började berätta om filmen The Cove som handlar om hur man behandlar delfiner i Japan. "we gotta do something!"

Frukost på IKEA!

Åsa på shoppinghumör på IKEA