I flera nätter har jag hört prasslande ljud från mitt rum, vilket gjort att dragit upp täcket lite närmare hakan och tänkt att ljuden kommer från de andra rummen. För det är sjukt lyhört i detta hus. Jag vet till exempel exakt vad min tyska granne bredvid har för sig om dagarna (och nätterna). Men för några dagar sedan när jag satt vid skrivbordet såg jag något snabbt och mörkt röra sig längs med väggen. En gigantisk kackerlacka hann jag tänka och fick en halv hjärtattack. Men inte mycket jag kunde göra åt det. 1. Finns det en kackerlacka finns det flera, och då tänker jag gärna inte mer på det. 2. Ska jag springa efter kackerlackan och tvinga mig att titta på den igen? Nej tack. Häromdagen hörde jag däremot klart och tydligt att någon var i min papperskorg som stod under sängen. Jag vaknade av det höga prasslet och fick i min slummer för mig att det var en orm (?!) som hade kommit in och slingrat sig ner i min papperskorg. Tänkte jag titta efter? Inte en chans i världen. Jag låg med vidöppna ögon, fladdrande hjärtslag och täcket lika hårt åtdraget som skinnet på en falukorv. Blev inte mycket sömn den natten. På morgonen insåg jag ju att det kanske inte var en orm ändå, men kom istället på min förnekande syn av den stora kackerlackan! Det är sämst att bo själv i sådana här situationer. Istället för att be killen visa sin manlighet och bära ut soppåsen fick jag smyga mig fram till papperskorgen, ta ett djupt andetag, tjofsa ihop påsen i ett ryck och sen springa ut till den stora sopptunnan i korridoren. Yaaaauuh skrek jag och hade mungiporna nere vid nyckelbenen.

/Isabel - Ägare till järnrör