Blev imorse kallad för hora när jag gick på gatan. Klockan var halv elva på morgonen och nån kines har mage o hosta fram ett "xiaojie" till en västerlänning. Rättelse: har mage o säga "xiaojie" till en Isabel. Efter gårdagens strapatser med tröga kineser låg den här mannen inte speciellt bra till. Jag vände mig om och skrek tillbaka o fråga va han sa, och att jag iaf var snyggare än honom, himla padda. Jävla as.

Igår skulle jag fixa residence permit. Det gick ju sådär. Det började redan förra veckan och vi har säkertredan spenderat tre hela dagar åt att åka runt HELA beijing och samla in olika små papper och stämplar. När vi äntligen trodde att vi hade alla papper, o pratat med skolorna som komfirmerat att alla papper var rätt så åkte vi ut till polisstationen i fredags. Efter en del väntan på plats så fick vi till svar att vi inte hade rätt application form. Det de ska ha ser precis ut som det vi redan har, men ska ha en streckkod på sig och en stämpel. Det har inte vi.

Simons skola tar emot ca 500 utbytesstudenter varje termin, men verkar fortfarande inte veta vad för papper man ska ha. Min skola hade ingen aning, då jag är den enda utbytesstudenten de haft som ska stanna mer än en termin. En miss från båda skolorna, men vad kunde vi göra? Andas djupt och räkna till tio och sen ta nya tag på måndagen. Min lärare, mister Zhang ringde mig på fredag kväll och sa att han skulle försöka lösa det hela och att jag skulle komma ut på måndag morgon. Sagt och gjort. 9.00 befann jag mig ute i förorten på hans kontor och förklarade för honom om streckkoden som behövdes, och att skolan borde ha en sån. Mhmmm. åååh, var det enda han fick fram medan man såg hur hjärnan jobbade.
Han hade ingen aning om någon application form med streckkod, och ingen annan på kontoret verkade veta heller. Till slut fick jag ett papper med streckkod och stämpel och jag bad dem stämpla på lite extra ställen så jag inte skulle åka dit pga någon stämpel. Jag åkte tvärs över stan till polisstationen. När det blev min tur räckte jag stolt fram mina papper pch streckkoder och stämplar, glatt ovetandes om att jag 20 sekunder senare skulle få ett nervöst sammanbrott.
Den finniga killen i för stor skjorta som satt bakom disken sa att jag fortfarande har fel papper och att streckkoden måste sitta uppe i vänstra hörnet, vilket den inte gör på mitt papper. Annars så stämmer allt.
Djupa andetag... Räkna till tio...
Jag börjar lugnt och fint och säger att min lärare sagt att det ska stämma. Hjälper inte. Streckkoden ska vara i vänstra hörnet. Efter en lång diskussion och drämmande i bordet från min sida, ringer jag upp min lärare och ber honom prata med den hormonstinne killen bakom disken. Nu är jag riktigt irriterad och ser hela diskussionen som skrattretande och väljer därför att föreviga situationen med att ta ett kort. Men satan, då händer det grejer!


Killen ställer sig upp och skriker att jag inte får fota. Två vakter som säkert redan tidigare sett mig tjata och klaga på killen o säkerligen ser mig som en potentiell terrorist är framme på två sekunder och griper tag i mina armar och lyfter mig ur min stol och säger åt mig att ta bort bilden. Såå bra var inte bilden, och jag är inte den som är den när jag har två kinesiska vakter bredvid mig, och en himla massa nyfikna ögon på mig, så jag visar bilden, trycker på papperskorgen, ERASE, visar alla i närheten att bilden är borta, och lägger ner kameran i väskan igen. Men om jag trodde att det skulle ta slut där trodde jag fel. Killen i för stor skjorta är inte nöjd och säger att han oxå måste få se att bilden är borta, som om han inte redan sett när jag tog bort den. Vakterna måste oxå titta. När de tittat en bra stund och en av vakterna ler biter jag av med ett "jag hoppas ni tyckte det var underhållande o få titta på en utlännings bilder" och rycker åt mig kameran och går därifrån.


Arg som ett bi var jag vid det här laget, och kunde inte göra mycket men att sitta och vänta på att mister Zhang skulle ringa upp mig efter att han fått tag på någon som visste mer än han. I en och en halv timme väntar jag på att han ska ringa, men efter flera samtal till honom, då han fortfarande säger att han inte fått tag på denna någon, så går jag därifrån och säger att han får ringa när han vet mer. Mister Zhang förstår. När jag är på tbaneperrongen får jag ett sms med ett namn och adress, och snart därpå ringer Zhang och säger att jag ska bege mig till Renming University, en skola som ligger en braaa bit därifrån. Finns tydligen någon där som kan hjälpa mig.


Jag beger mig mot något som jag inte har en aning om var det ligger, och med tidigare erfarenhet vet jag att det inte kommer bli lätt att hitta ett ställe endast genom att fråga kineser om vägen.
När jag kommer fram till en port som leder till campus frågar jag vakten utanför om det är inne på campus som adressen finns.
-nej, nej du ska fortsätta gå rakt fram på gatan du just gick.
- så du är säker på att det inte är inne på campus? helt hundra??
- jaa jaja. rakt fram bara.
My ass att det var rakt fram. Gick i kanske tio minuter och insåg att jag var helt åt skogen. Frågade en vakt som stod utanför ett stort hus med Bank of China skrivet i stora bokstäver.
- Känner du till den här adressen?
Han läser länge och noggrant och svarar sedan
-Det är inte den här byggnaden.
- Nej, tack. Jag vet. Men du vet inte var det här stället ligger?
- Nej det är inte här. Det här är bank of china., säger han och ler stolt.

Suck. Hur kan de vara så dåliga på gator och vägbeskrivning? Även om de inte vet gatan pekar de ut en riktning. Fråga aldrig en kines om någonting, för du kommer ändå inte få ett svar som sär rätt.

Efter 45 minuter hittar jag stället, som låg inne på campus. OK, ett hinder avklarat. Nu gäller det bara att hitta killen. Jag börjar med att fråga vakten. Jag visar upp mitt mess jag fått från mister zhang där det står:
Namn: Fan Zun telefon-
nummer: 134005847382
Adress: blablablaaa


Korkad som han är läser han för sig själv "Fan Zun Telefon... nej någon sådan har vi inte". Jag förklarar småleende att han bara heter Fan Zun men inser att killen har noll koll. "Fan Zun Telefon... nej, jag tror inte det finns någon sådan person här". Efter åtta timmar av flängande fram och tillbaka och tjafsande med massa kineser blänger jag bara trött på vakten och går därifrån.

Testar receptionen istället. Stor och tjusig reception med ett skrivbord vid sidanav där det sitter två killar.  I receptionen sitter en kille och en tjej och när jag frågar dem om Fan Zun får jag till svar att någon sådan finns inte. Aldrig sett namnet förut. Jag börjar känna mig lagom uppgiven och frågar om det finns något kontor jag kan gå till. " Visst runt hörnet bara, men räkna inte med att de vet något där".

Första personen jag frågar säger att visst, han sitter vid ett skrivbord bredvid receptionen. Det är alltså killen som suttit där hela tiden, en meter ifrån de som precis sagt att en Fan Zun inte finns! Man kan ju få krupp för mindre...

Fan Zun säger åt mig att vänta då det är några andra studenter före. Jag väntar. I en timme väntar jag.
När det äntligen är min tur tittar han igenom mina papper och hittar tre fel. Suck.
På mitt application form tycker han att mitt svenska namn är "för långt". Han jämför med passet och alla andra hundraelva papper jag har med mig, och visst, det är ju samma namn där. Men han tycker det blir för mycket namn på för liten plats. Herregud vad ska jag göra?! Byta namn så att det ser bättre ut på kinesiska formulärs löjligt små rutor? Nej, det där måste jag få en stämpel på från min skola så han ser att de godkänt att mitt namn är långt.
Sen måste jag ha ett blankt papper med en stämpel på och min lärares underskrift. Kopior gick inte för sig, utan jag måste åka ut till skolan igen för att hämta ett papper med en stämpel på.
Sen tyckte han att mitt foto hade en något för mörk bakgrund. Den var inte kritvit, men något ljusljusgrå, och det gick inte.

Vid det här laget ville jag bara ha ett stort järnrör och gå loss på honom. Istället sätter jag mig ner och börjar nästan gråta. För lite sömn och mat och kinesisk administration går inte bra ihop. Då var klockan halv sex och jag hade hållt på med det här sen klockan åtta imorse och ändå inte fått ett jota uträttat. Bara stött på en massa jobbiga och korkade kineser. Utan resultat försöker jag mig på ett sista försök att få honom att godkänna mina papper. Inte mkt att göra än att åka hem till hostelet och inse att man slösat bort ännu en dag till ett värdelöst system.

Och inte blev det bättre idag. Jag åkte ut till skolan och fick mina stämplar, åkte tillbaka till Renming University och räckte fram mina papper. "Det här borde inte vara några problem" säger Fan Zun, men ber mig vänta då han måste hjälpa en korean först. Jag vette sjutton vad den där koreanen hade för problem, men han behövde hjälv i 2,5 timme. Hela eftermiddagen hade gått, och Simon och Åsa hade kollat igenom hela marknaden som vi skulle gått på tillsammans, när det äntligen blir min tur. Jag ville bara bli av med skiten. Det ser ljust ut, tills han inser att ett nummer som jag fått av polisstationen som jag är registrerad på inte stämmer. Herregud, inte igen! Hur svårt ska det vara att göra sitt jobb ordenligt?! Ringer polisstationen, de rättar till problemet, men jag kan fortfarande inte ansöka om residence permit, då det kommer ta fyra timmar för Fan zun att få polisens ändringar, och då har han redan slutat. Jag får komma tillbaka imorn istället.


Tror aldrig jag spenderat så värdelösa dagar som dessa. Det värsta är att om inte polisen fixar min info rätt senast imorn, måste jag åka hem på torsdag, då mitt visum går ut då. Jävla kineser alltså. Gör något rätt för en gångs skull, känner jag bara.

Nu ska jag ta mig en drink här uppe i hostelbaren och försöka tänka på annat än dessa dagar.
Ska man se något positivt ur det hela så har jag pratat en hima massa kinesiska, även om nivån sjönk ju mer tiden gick, och ju tröttare jag blev.

Här är en liten sumering i bilder av vad jag gjort i resten av veckan!

Nattmarknad som var något överskattad.


Vårt förra hostel.


Lyxslurpee som smakade is. Första dagen med en nyinflugen Åsa från Norrland.


Kines som får pröva på tyngdlöshet på Science n Technology Museum


Tre svenskar och en kines som får pröva på Log Riding in 4D!


Levande fiskar och miniskölpaddor som mobilsmycke.


Efter mkt letande hittade vi äntligen klätterstället.


Puss vid fågelbo.



Puss och kram!