Tror jag köper på mig några olika färger :)

Btw kan jag berätta om en irriterande men skrattretande sak som hände på gymmet idag.

Det är mestadels kineser på "mitt" gym och då alla tjejer fått lära sig att man ser ut som hulken om man kör styrketräning så är jag alltid den enda tjejen i styrketräningsrummet. Med detta sagt är jag därför ofrivilligt tittobjekt för många killar som vill ha någon att spänna sig lite extra för. Känns lagom kul...

Men idag i alla fall så försökte jag hitta en tom yta att köra lite benböj på. Jag hittade till slut en liten plats precis framför en spegel och började köra mina squats. Då kommer det fram en kille med lite för mycket självförtroende och säger åt mig att han ska stå där och pekade på hantlarna som låg på golvet och sa "jag ska använda de där". Jaha tänkte jag lite trött och orkade inte börja mucka och ställde mig en meter ifrån. Då han ser att jag tittar börjar han, istället för att köra sina hantlar, ställa sig i olika body builder-poser och spänna sina små muskler. Det hela kändes som något avsnitt ur Bert och jag kunde inte låta bli att skratta och springa och skvallra för Simon som stod och svettades i ett annat hörn. Killarna på gymmet är så oerhört förutsägbara och agerar som om de precis läst ut "The Game".

Simon träffade en gång en klasskompis på det gymmet. Varken Simon eller kompisen går på den skola som gymmet tillhör, men de har något fler och bättre maskiner än vad deras campus gym har. När Simon började snacka om hur mycket bättre detta gym var jämfört med deras campus så sa kompisen att han inte visste. Han är inte ens speciellt intesserad av att gymma, utan går enbart dit för att det har snyggare tjejer än vad de har på hans skolas gym. Haha.

Tydligen finns det en lista som många, till störst del manliga studenter, känner till. Den listar vilket universitet i Peking som har de snyggaste tjejerna. I topp ligger de skolor med någon inriktning på media och tv-produktion. Min skola ligger inte så dåligt till då det är en språkskola och har många utländska studenter.

Simons ligger i botten.

Under en månad och en veckas tid kommer/ har jag haft svärföräldrar, mor, syster med man och kär vän som med sina besök avlöser varandra. Mitt under flytt till ny lägenhet, byte av skola och tentaperiod. Med andra ord så försöker jag umgås med mina influgna vänner på dagen och pluggar på natten. Tid för blogg? Inte så mycket tyvärr.

Men om någon vecka så! Och ni kan ju alltid läsa om mina äldre inlägg :)

Ses snart!

"Hur fan får de den här jävla B-kraften?!"

Intressant monolog från andra sidan bordet...

Att de heller inte kan göra något helhjärtat om de fortfarande går runt och tänker på ett olöst problem de har hemma i böckerna/husritningarna/veckoplaneringen är också vanligt förekommande.

En annan teori jag har är att alla de i mellan-, högstadiet och gymnasiet som alltid fick panik innan/ efter ett prov och sa att det gått skitdåligt, bara för att två veckor senare få reda på att de fått högsta betyg, alla de blev ingenjörer.

Ingenjörers beteende är fortfarande densamma som för femtio år sedan. De kan vara den mest sociala person du någonsin träffat, för att en annan dag vara helt onåbara och ses som dissiga, om man möter dem på stan. Detta ska man alltså inte ta personligt, men förstå att han eller hon antagligen just då gick runt och tänkte på hur läroboken fick ett annat svar än de själva.

Hur man lever ihop med en sådan person är en helt annan historia...

Har börjat på ny skola. Fixat med visum, terminsavgifter, registrering och certifikat från gamla skolan och hej och hå vad trassligt det har varit. Men nu är jag äntligen klar. Därför har jag nu bestämt mig för att försöka byta skola.

Blir orolig i själen när allt fix är klart, och måste därför se till att hamna i en ny situation som måste fixas. Jag är ju sjukt jobbig. Varför kan jag inte nöja mig med det jag nu har? Jo, det ska jag nu berätta för er (som David Batra alltid säger i På minuten i P1). Lektionstiderna är kalasdåliga. 14-18 varje dag. Då är det mycket bättre att ha 8-12/14 på en annan skola istället. För jag har ingenting emot att fixa nya papper och hela den biten. På något sätt har jag haft så många pappersmässiga problem i det här landet att jag tror att jag börjar gilla det. Det blir liksom som en utmaning för en att se om man klarar av det på ett smidigare sätt än förra gången. Att bara sitta still och endast ha skolan att tänka på blir för tråkigt för mig. Jag måste ha något mer, och då får det bli att prata mig fram på olika skolors kontor. Och bara där har man lärt sig en hel del om landet Kina.

//

Nu börjar det äntligen bli vår i denna stad! Så snart kommer sandstormarna. yay! eller inte...

Var på IKEA i lördags och medan jag satt och åt mina tio köttbullar som glatt badade runt i en soppa av brunsås tänkte jag på de män och kvinnor som flyttar hit sina familjer på grund av jobb eller dylikt. Hellre resten av mitt liv utan falukorv än att jag skulle låta mina barn bo i den här staden (inget mot dig, mamma). Ett år här eller där fungerar ju, men att bo här i flera år, som barn... Det är nog ingen fin idé. Kul att ha en 60 årig rökares lungor när man är typ nio bast.

//

Jag gjorde en Bridget Jones i måndags.

Vi var typ tio pers som skulle göra ett test på nya skolan för att se vilken klass man skulle hamna i. Jag sitter för mig själv och skriver för fulla muggar. Men så hamnar jag på en fråga som gör att jag måste stanna upp och fundera lite. Som vanligt när jag hamnar i sådana situationer lägger jag huvudet lite på sned, sätter blicken på ett lämpligt, lagom ointressant ställe och börjar fundera. Nu råkade blicken falla på en 35 årig snubbe med mittbena och page, tunna silverbågar från -95 och en ljusbrun kofta som nog blivit tvättad några gånger för mycket. Han såg lite ut som en fulare och äldre version av Åke i Bert.

Mitt i mitt tänkande tittar han upp och möter min blick, som om jag spanade in honom. Han ger mig en blöt hissblick (kollar uppifrån och ner för att sen gå upp igen, om ni förstår) och ett snett smile som om han vore självaste James Bond. Några lyft på ögonbrynen och han tror att jag fastnat för hans förförarteknik. Jag blev så ställd att jag börjar fumla med pennan jag håller i och får små huvudspasmer och tittar ner på papperet igen.

Varför gör man så? Rycker till och tittar ner i papper, menar jag. Jag kände ju ingenting för den killen, men ändå blir jag lite upprörd och vill springa därifrån. Varje gång någon kille, snygg som ful, gör något flörtigt mot mig blir jag som den stammande Michael Palin i A fish called Wanda. Pcee, ppcce, ppceeee och sen har motparten tröttnat. Knasfia jag är. Bra för Simon dock...

Enjoy!

//

Har läst ut Midvinterblod av Mons Kallentoft och har fastnat lite i hans sätt att skriva, om ni märkte det i stycket ovan. Kommer även på mig själv att tänka i samma meningsuppbyggnader, vilket gör mitt liv lite piffigt, tycker jag. Allt blir ju så mycket mer spännande när man granskar tunnelbanefolket med samma slags tankar som kriminalinspektör Malin.

Undrar varför man inte byter tankesätt lite oftare. Att bara tänka ger ju ingen större effekt på själva tanken, bara en koncentration på vad man tänker, inte hur man tänker. Tanken i sig skulle ju kunna bli bra mycket mer intressant om man tänkte den på ett annorlunda men passande sätt.

Hm. Vet inte om jag verkade smart eller bara konstig där. I vilket fall är jag ändå viktig, då jag "jobbar" på kontor.

Bra bok där förresten, deckaren midvinterblod. *Det är prästen som är mördaren* Nu har jag hoppat på en bok som är något råare. FRI heter den och är skriven av en japan. Pysande inälvor, utdragna naglar och ögon fulla med intryckta nålar är bara förnamnet. Japaner kan ju sin grej, to say the least...

Detta inlägg blev något mossigt, men så är det när man är vuxen och viktig som jag är, och man kommer hem bara för att kasta i sig någon skräpmat, sova och sen gå till kontoret på nästa morgon. Det är så det blir när man är viktig, trött och ensam i ett ännu tröttare studentrum i en förort till en stor stad i öst.

Men imorgon blir det full rulle igen!

Gonatt gonatt nu stänger jag fönstrena till själen och försöker att inte tänka på den förvirrade sinnesstämning jag har efter att ha fått reda på att Björn Ranelid är med i melodifestivalen.

Imorgon bitti bär det av! Fem veckor med Simpan och det ska bli så himla kul! För en gångs skull har jag på något sätt lyckats att INTE packa min väska till bredden, hur det nu kommer sig. Får man vuxenpoäng för sånt?

Mit campus är just nu som en spökstad med endast jag, husmor och personalen i den lilla kiosken kvar. I kiosken är det urplockat sedan en vecka tillbaka med de tröttaste nudelpaketen som inte blivit uppköpta står i hyllorna.  I tio dagars tid har det varit ett konstant ljud av rullväskor som dras fram på asfalten vart man än går. Folket emigrerar ut till sina familjers städer och byar, och jag är glad att jag inte ska åka tåg.

Jag kommer försöka skriva lite här när jag raggar upp något internetcafé i någon stad i 'nam, så titta gärna förbi lite nu och då :)

Det ovanliga med den här resan är att vi nästan inte planerat någonting. Och jag är en sådan person som gärna vill ha allt planerat i förväg, men den här gången blir det alltså carpe diem som gäller. Och det känns jättehärligt! Det kan ju inte gå fel, så länge jag får vara med min bästis. Men det pirrar ändå till lite i tant Isabels fötter när hon tänker på att vi faktiskt inte bokat, eller ens kollat upp boende på någon utav platserna som vi antagligen kommer åka till.

Nu ska den här tjejen sova, då hon ska upp i ottan imorgon. Gott nytt drakår på er!

Idag lämnade jag in sista uppgiften för BIGC och har numera spring break! Simon hade också sin sista tenta idag så han kom över och vi firade vår frihet med en flaska Great Wall och att läsa på om Vietnams historia. Det där landet är ju värre än Israel-Palestina, med konflikter så gamla att de till och med var gammalt stoff på Jesus tid. Jämför man med vad man läst och sett om andra världskriget i Europa så verkar allt i öst vara tusen gånger råare och mer brutalt. Och då står japsarna för en helt egen klass av tortyr.

//

Idag hittade jag en låt i mitt iTunes-bibliotek som jag blev blixtförälskad i och kände mig som en töntig fjortis som hela dagen satt och lyssnade på en och samma låt, om och om igen. Den var så jäkla bra och jag började googla på artistnamnet.

När Simpan kom berättade jag om min nya kärlek och gick in i detalj på den snygga vändningen från bryggan till rerängen med mera med mera. När jag berättade att låten hette "Nimble Fingered" så säger han lite pafft "men det är ju min gamla engelskalärare. Och det är gympalärarn' som spelar gitarr". Det var alltså därför jag inte hittade nåt på google... Kände mig lite plump och skamsen och när jag sedan försökte lyssna på låten igen såg jag bara en 40-årig estetlärare med skinnväst och hästsvans framför mig. Och en kille med röd träningsoverall och gitarr i bakgrunden. Nej, nu var det inte alls samma sak. Jag blev deppad. Men nu, några timmar och flera lyssningar senare har jag ändå lyckats med att omvandla läraren i mitt huvud till en någorlunda het lärare à la Kurt Cobain som fyrtioåring men inte lika knarkig. Killen i träningsoverall får jag dock inte bort, men han får väl vara kvar och se lite indie ut istället.

//

Med strand och bad i tankarna när jag satt och surfade (hehe) snubblade jag över den här artikeln.

Bra att de manliga tränarna är klädda i militärmönstrade byxor och hatt. Så tjejerna vet vem som bestämmer menar jag.

Nattinatti！

Så har man äntligen bokat hembiljett från Ho chi minh. Krävdes fem timmar, skrik, slag i bordet och gråtande i simons telefon, men nu är det äntligen avklarat! Internet här är lika snabbt som en snigel som går baklänges och när man äntligen tror att man ska få fylla i passnummer o sånt så får snigeln för sig att krypa in i sitt skal och stänga av allt. Tror jag fått börja om minst tio gånger idag.

Det går någon form av virus bland LiU-svenskarna just nu. Jag känner mig som en urpressad bruna bönorkorv och Simon och Åsa har tydligen varit så utmattade att de sovit halva dagen idag. Av erfarenhet hos ingenjörsdelen av min egen familj så är det något allvarligt fel om en ingenjör (blivande räknas också), under tentaperiod, sover sex timmar mitt på dagen. Jag vågar inte ens åka dit med risk för att bli smittad. Är de så utmattade lär väl jag förvandlas till en sengångare med narkolepsi. Och det vill vi ju inte, såhär en vecka kvar innan Hanoi. Så jag stannar i mitt lilla stökiga rum och gör läxor och lyssnar på en flummig John Lennon som tycker om att sjunga om sig själv och sin tjej.

//

Att ha en blond, lång och blåögd pojkvän i Kina ger en ett något annorlunda perspektiv på förhållandet. Hade jag fått lika många blickar och smickrande kommentarer från söta killar som Simon får från flickor hade mitt ego nog varit ganska stort och odrägligt. Simons ego blir istället rosig om kinderna och generad. Jag vet inte hur många gånger som jag hjälpt honom med vad han ska svara på alla beundrarsms han får. Idag fick han till exempel "Love you. Miss you so much!". Rakt på sak i alla fall. Jag kan i många fall känna igen mig i flera av de här fnittriga tjejerna från hur jag själv var mot killar jag varit kär i. Skillnaden är väl att jag betedde mig så när jag gick på låg- och mellanstadiet. Dessa tjejer är universitetsstudenter. Jag kommer ihåg hur det var i Shenzhen för några år sedan, och jag försökte skaffa mig lite tjejkompisar på Simons skola. Efter ett tag hade jag en drös av tjejer att snacka med, men jag insåg snabbt att det inte var mig de var intresserade av. Alla samtal bestod av utfrågning om Simons kläder, hur lång han är, om han har blåa eller grågröna ögon, var han klippt sig och om jag kunde hälsa från dem till honom. Varje svar ledde till hysteriskt fnitter och rosa kinder. När de såg att han en dag sparat ut till skägg trodde jag de skulle svimma.

Hade jag inte vetat att han bara har ögon för mig hade han nog legat bra risigt till :)